Sanningen

  Jag har alltid haft ett intensivt djurintresse, till min kära mors fasa. Min familj gillar förvisso djur och har idag egna hundar, men mitt intresse var väl mer av en besatthet. Grannskapets hästar var såklart en favorit. Så fort jag blev gammal nog att gå så långt själv, så blev hästhagarna ett givet mål. När jag gick i tredje klass började jag rida tillsammans med en klasskompis. Detta hade jag längtat efter länge! Min lycka var total på hästryggen och jag kunde knappt vänta tills det blev lördag. På ridskolan knöts många nyttiga bekantskaper, bland annat en tjej i min ålder som hade häst i stallet närmast oss. Gissa om vi började umgås? Som så många andra med egen häst, så tröttnade hon så småningom, och jag tog över mer och mer. Jag skötte även om stallets övriga sex hästar. Nu tyckte min mor att det räckte. Så hon mutade mig med en hund. Hund hade jag ju givetvis också tjatat om många gånger, men hittills hade lilla mamma sträckt sig till akvariefiskar och burfåglar.

Raslexikonet lästes både framlänges och baklänges; raser som collie, golden och chihuahua bollades. Så småningom ringde mamma upp SKK:s valphänvisning och lade fram problemet. Vilken hund skulle kunna tänkas passa oss? Och svaret blev Shetland Sheepdog. Som tur var så hade en kennel ganska nära oss, valpar på gång om några veckor. Så vi var välkomna dit för att bli inspekterade. Vi blev godkända, och så småningom kom vi hem med Hättornas Olivia, en skuggad sobletik. Peggy, som hon kallades, var något av det underbaraste jag varit med om. Våra två väsen smälte genast samman. Tyvärr fick jag ju dela henne med min lillasyster, som mest tyckte att valpen var gullig och mysig. Många tvister uppstod, som min syster oftast vann, för ingen i familjen kunde förstå de band som Peggy och jag knutit. Min mor var klok nog att vare sig skicka mig eller min syster på valpkurs. Eftersom hon skulle vara flockledare så var det hon som skulle lära sig.

Så småningom mattades mitt hundintresse något. Jag ville ha hela hundpaketet, inte bara vissa utvalda delar. Behovet av att få rå om någonting som mitt eget blev för stort, så jag återvände till mina kära hästar. Återigen fick min mamma panik och bestämde att jag skulle få gå agilitykurs om jag slutade med hästarna. Lite motvilligt gick jag med på detta. Men det har jag aldrig ångrat!

Peggy visade sig vara en naturbegåvning. Även om många på klubben rynkade på näsan åt min ynkliga lilla  ulltuss, sheltien var inte alls vanlig då, så visade hon dem snart var skåpet skulle stå. Direkt efter nybörjarkursen blev vi anmälda till vår första tävling, en SM-uttagning. Just den gången gick det inte så bra. Men redan på vår tredje tävling kvalade vi till SM med laget Cobana Minigökarna. Just detta SM, som gick inomhus på Stora Stockholm, var väl ingen hit, men Peggy fortsatte att skörda framgångar, och hon avslutade sin karriär 1994 genom att ta ett lagbrons på SM. Tyvärr gick Peggy bort i cancer året efter.

Syrran lyckades så småningom tjata till sig en egen hund. Nellie var en trefärgad tik med Tjuren Ferdinand-temperament.. Passade inte galoscherna så gick hon hem. Nellie tävlades även hon i agility, utan större framgångar. Hon gillade det helt enkelt inte.

När Peggy dog hade jag pluggat på Lärarhögskolan i Jönköping i nästan ett år. Min hundlösa exil var hemsk! Familjen köpte en ny kompis till Nellie, Achilique's Fabulous Filippa. Det dröjde länge innan jag förlät dem det sveket, men när Chezzie väl kom hem, då smalt mitt hjärta. Min syster tränade henne så smått, men det riktiga intresset fanns inte. Så när jag flyttade hem igen efter examen, så tog jag över. Chezzie var en alldeles utmärkt agilityhund, men alldeles för tjock. Det kvittade hur mycket jag försökte prata med familjen om hennes vikt, så ville de inte lyssna. Så Chezzie och jag tragglade på ytterligare ett år med många fina placeringar. Bland annat var hon med i laget som tog USM-silver 2001.

Hela tiden fanns tanken på en egen hund där. Men singel som jag var, boende i en liten etta och ingen att lämna hunden till dagtid, så tyckte jag inte att det var en bra idé att skaffa hund. Men gudarna ska veta att mina hundvänner försökte pracka på mig än det ena än det andra. Värst var min vän på Skorpans kennel. Hon hade en tik som hon ville bli av med. Men jag hade vare sig tid eller pengar till en hund, men jag ville så gärna ha  henne! En månad tidigare hade jag blivit tillsammans med Magnus, och varje kväll ältade jag om hunden. Magnus var ingen djurmänniska på den tiden, men till slut lovade han att hjälpa mig att ta hand om henne, och betala för henne om det skulle knipa. Sagt och gjort, i april 1999, flyttade Luse in hos mig. Än idag kan jag minnas känslan, första gången jag släppte in henne i min lägenhet. Läs mer om Luse under Flickorna.

Så småningom blev det agilityhund av Luse också och hon har haft stora framgångar i de lägre klasserna. Under hösten flyttade Magnus in och blev husse på heltid. Han blev biten av agilityflugan redan från början. Snart var han igång och tävlade med Chezzie, men då mina föräldrar flyttade långt upp i skogen, så blev det för bökigt att hämta och lämna. Så på sin födelsedag i oktober, fick husse Rupa i födelsedagspresent. Tyvärr passade de inte alls ihop, så jag fick tillbaka henne. Läs mer om Rupa under Flickorna.

Så nu hade jag två bra tävlingshundar, och husse hade ingen. Men det gjorde inte så mycket, för han passade på att utbilda sig till tävlingsledare. Och vi hade faktiskt inte råd att köpa fler hundar heller. En blöt och regnig oktoberkväll, efter att ha varit iväg och tävlat en hel dag, blev vi uppringda av en god vän. Hon hade hittat den perfekta valpen åt oss, men vi var tvungna att bestämma oss samma kväll. Sagt och gjort, vi gjorde det fatala misstaget att åka och titta, och med hem följde Luna. Läs mer om Luna under Flickorna.

Nu tyckte vi båda att det räckte med hundar. Tre stycken i en lägenhet var alldeles lagom. men uppfödarintresset hade vaknat på allvar nu, då Rupa lämnat en kull underbara valpar hos uppfödaren samma år som hon flyttade in. Så vi provade att para flera gånger. Men det ville sig inte. Så vi beslöt oss för att inte bråka med henne mera. Vårt hopp fick nu stå till Luna. Hon skulle komma att bli allt det vi hade hoppats på, så vi beslöt oss för att Luna skulle få bli mamma. Tyvärr visade ögonlysningen att hon hade colobom, så kraftigt att hon nästan var blind på vänster öga. Så återigen stod vi utan avelstik.

Något år senare berättade min vän att hennes nya blivande avelstik, nu 6 månader, inte verkade trivas med att bara vara kennelhund. Hon ville nog ha ut mer av livet. Kunde inte jag som var så aktiv, tänka mig att ta henne? Vi tvekade, återigen av utrymmes- och ekonomiska skäl. Men jag gick med på att ta henne på prov. Egentligen gillade jag inte tiken. Den var alldeles för vass och inte valpigt mysig. Men jag veknade och Nova flyttade in. Och jag är så glad att jag inte gick miste om den chansen! En mer lättlärd och arbetsglad hund får man leta efter. Och helt plötsligt väcktes tanken på att föda upp massor med Novabebisar så att fler än jag fick njuta av denna vackra hund. Läs om Nova under Flickorna.